Dag ett:

Jag kommer till dagis, K strålar och ger mig stolt en teckning som hon gjort till mig. Man vill uppskatta det ens barn gör, det vill man, men det är svårt ibland. ”Det är en flicka med snopp och hon kissar på golvet!”.

Jag: – Aha. Ehhehe… ehum.

Flickan har stora runda stirrande ögon, stora öron och spretigt hår. Magra pinnlika armar. Mellan benen hänger en blålila lite för verklighetstrogen lång snopp. Ur den sprutar något gult. Första tanken är förstås: vad ska personalen tro? Tvångsmässigt tänker jag att jag måste säga något:

– (lite för gällt:) Hahaha!!! Å vilken tjuuusig teckning man har fått! HAHAHA!

Dagisfröken:

– Ja, det är mycket sånt nu, flickor med snopp.

Och jag undrar förstås om det är mycket så hos alla barn, eller just hos K. Men det kan jag förstås inte fråga och får aldrig veta.

Dag två:

K:s kommentar när jag hämtar på dagis på min lediga dag (vissa tycker att barnen ska vara hemma när föräldrarna har ledig dag. Det är olika hur man tycker): – Men mamma, har du sovtröjan på dig!

Dag tre:

Vi läser en bok och skrattar åt en bild där tre grisar sitter med öl/läskburkar i klövarna.

K: – Titta, dom dricker bärs!

Mormor (ska handla):

- Lite kaffe tack.

K:

- Espresso, cappuccino eller en pressad?

Mormor:

- Å, en dubbel espresso tack. Har ni det?

K:

- Ja. Nej förresten. Bönorna är slut.

Idag börjar Ingemars mail så här:

-”Nu”-Frossa,snabb-Stopp för de i sammanhanget Ansvariga inte bara ”Spelarna”
är i RättsStaten en idag prioriterad Viktig uppgift för inte bara Relations-Gruppen
för att i sammanhanget undvika fler Krockar i Jakten på ”Ankan” inte bara…Racer-
Fart.
”Nu”,påminnelse” om inte bara Språk-Krav,Prat-Ministrar,Lokala Fonder och ett
Vaccum,som också Opinionen i flera år m.h.a innehållet i ”Arkivet 1.o” har kunnat
konstatera så Upptäckte undertecknad den i sammanhanget första Flugan som
flöt i den vattniga Soppan i början av år-01.

Jag önskar att jag slipper möta Ingemar för en diskussion i real life.

Nu: söndagshavregrynsgröt med lingonsylt. Lördagens biff med bea är ett minne blott.

Senast om K: K och mormor är på designtorget. Mormor som hittar snygga glas: ”De här ska jag ha!” K: ”Ska du sno dom?”

De senaste dagarna har fyllts av nyheter från det vackra, sorgliga landet. Igår trillade tårarna nedför mina kinder när jag lästa våra vänners blogg, om hur människor i deras närhet förlorat en anhörig i ännu ett brutalt vardagsmord. Två barn till som får växa upp utan sin pappa. Där samvetet har försvunnit och livet inte är värt mer än de smutsiga sedlar som ligger i plånboken.

Till min glädje så rapporterade Svenska Dagbladets kulturdel, märkligt nog eftersom Guatemala sällan finns med på mediekartan, idag att filmen efter den svenska boken Pumans dotter, en sann historia om en mayaindianflicka som blir vittne till en av de många blodiga massakrer som utrotade hela hennes by, massakrer som utfördes regelbundet av regeringen i landet på 80-talet, ska visas på Guatemala Citys filmfestival. Hittills har det varit förbjudet att visa filmen offentligt.

Kanske är det novembermörkret, men jag står nästan inte ut med att tänka på vårt Guatemala. Hur ingenting blivit bättre sedan vi lämnade henne. Bara ännu mer hopplöst.

- I morgon behöver ni inte vara hemma. Jag ska åka på semester!

(En fyraårings syn på en övernattning hos farmor och farfar)

När jag lutar mig bakåt med huvudet lutat mot tvättskålen sätter den futuristiska skinnfåtöljen, som redan har pyst ur sig ett fotstöd, igång att massera min rygg. Sanna eller Hanna masserar min huvudsvål till sömngränsen. I mina smutsiga Stan Smiths och cykelhjälm på golvet nedanför min cykeljacka, känner jag mig alldeles för ocool för stället. Och jag ler lite åt den bisarra upplevelsen. Sedan tänker jag på mitt näst, näst, näst senaste frisörbesök, ett par kvarter från mitt hus i Guatemala. Den gamla, gamla tanten som klippte lite här, lite där, som lät mina testar falla ner i heltäckningsmattan. Mögelfläckarna i taket, 80-talsafficherna på väggarna.

När så Anton har hållit en en och en halv timmes lång monolog (det tog så lång tid eftersom han i flera omgångar bara pratade, utan att använda saxen mer än i sitt gestikulerande) och hela tiden delat upp världen i vi (bögarna) och ni (alla andra eller ”hetrokulturen”, en väldigt homogen grup). ”Det är så otroligt jobbigt för oss för vi ska alltid kategorisera varandra. Och vi har sååå många kategorier. Ni har ju bara några stycken. Och mig ska alltid alla kategorisera som…bla bla…men EGENTLIGEN så är jag…”

När jag skulle betala saknade jag den halvblinda 80-åriga frisören i Guatemala.

Nu har jag nog nästan allt jag behöver.

—–

Saker man inte ska göra när man får besök från andra städer: 1. gå på Grönan. Det är precis lika mycket folk som man kan föreställa sig. Tyvärr kunde jag inte föreställa mig det. 2. äta på TGI Fridays, mitt favorithak i Guatemala men som jag aldrig besökt här. Tro det eller ej, men det är kö dit en torsdagskväll. Inte klokt. Inte ens värt en rågad tallrik buffalo wings.

—–

Dagens sämsta slogan: ”här sitter din bh bra”. Underklädesbutiken Details vid jobbet. Observera citationstecknena. Varför inte: här ”sitter” sin bh bra. Eller: här sitter din ”bh” bra. Hur kul som helst ju.

—–

Tycker f.ö. fortfarande att Klas Östergren inte alls borde låta Gentlemen bli tv-serie. Framför allt inte den förfärliga uppföljaren Gangsters. Minns dock att Veranda för en tenor var bra.

Tittar oss omkring. Åtminstone ingen pannkaka nedstoppad i blomkrukorna. Och inte i sängen. Ingen på ballkongen. Men så. Två våningar ner. En halv pannkaka hänger prydligt över balkongräcket. Den andra ligger på balkonggolvet. Blåkletiga av sylt.

Undrar vad grannen tänkte.