Föräldraskapet

Ur föräldrahänseende var förra veckan inte så lyckad, på vissa sätt snudd på oroande.

Dag ett:

Jag kommer till dagis, K strålar och ger mig stolt en teckning som hon gjort till mig. Man vill uppskatta det ens barn gör, det vill man, men det är svårt ibland. ”Det är en flicka med snopp och hon kissar på golvet!”.

Jag: – Aha. Ehhehe… ehum.

Flickan har stora runda stirrande ögon, stora öron och spretigt hår. Magra pinnlika armar. Mellan benen hänger en blålila lite för verklighetstrogen lång snopp. Ur den sprutar något gult. Första tanken är förstås: vad ska personalen tro? Tvångsmässigt tänker jag att jag måste säga något:

– (lite för gällt:) Hahaha!!! Å vilken tjuuusig teckning man har fått! HAHAHA!

Dagisfröken:

– Ja, det är mycket sånt nu, flickor med snopp.

Och jag undrar förstås om det är mycket så hos alla barn, eller just hos K. Men det kan jag förstås inte fråga och får aldrig veta.

Dag två:

K:s kommentar när jag hämtar på dagis på min lediga dag (vissa tycker att barnen ska vara hemma när föräldrarna har ledig dag. Det är olika hur man tycker): – Men mamma, har du sovtröjan på dig!

Dag tre:

Vi läser en bok och skrattar åt en bild där tre grisar sitter med öl/läskburkar i klövarna.

K: – Titta, dom dricker bärs!